Den sista tiden så har jag gjorde de jag är bra på. Istället för att ta itu med mina känslor och rädslor den sista tiden så har jag hållt allt inom mig för att inte bryta ihop. För är inte jag stark och sätter mig emot läkare för att få svar vem ska annars vara de? Fast jag egentligen bara skulle vilja sätta mig ner och gråta tills tårarna tar slut. Lägga mig i fosterställning i sängen och bara låta de komma. Visa läkarna min rädsla och hur jag mår så de kanske kan bli lite mänskliga igen och visa en varför de har valt de yrket som de har gjort. Var lite sympatiska och trevliga.

Och nu sitter jag här och verkligen mår skit bra. Mina önskningar har gått i uppfyllese. Där är inget fel på Emilias njurar eller urinblåsa och när läkaren berättade de för mig började jag gråta. Han blev helt förvånad och sa men detta är ju bra nyheter. jag skrattade lite och sa till honom att detta var glädje tårar för detta var något som jag hade tänkt på i lite mer en månads tid och oroat mig för. Han skrattade och gav mig och Emilia en kram och sa att han var glad att jag slapp oroa mig mer. Under alla läkarebesök osv har vi träffat många läkare, sköterskor och underskötorskor och de flesta har varit stela, pratat på sitt läkarespråk, varit otrevliga för att man har ifrågasatt och omänskliga på något sätt. Men denna läkaren var underbar och skit trevlig. Han pratade så att man förstod osv. Samt speciallisten på barnakuten. Jag pratade med honom i 10 minuter och förstod mer än vad jag gjorde under en månads tid med alla andra läkare!

Så den sista tiden har jag nu avskärmat mig från människor som betyder skit mycket för mig. Jag har själv valt att göra det. För jag har inte orkat, all min fokus den sista tiden har enbart gått till mina barn. De är de enda som jag har orkat med.  Jag vet att jag har varit en dålig vän den sista tiden till vissa personer och de har inte varit min mening!

Men jag börjar att komma tillbaka till mig själv. Börjat att må bra igen! Fast varje kväll när alla har somnat så känner jag tårarna rinna ner för min kind. Allt är bra med min lilla tjej. Jag behöver inte oroa mig mer. Hon mår bra! Jag försöker intala mig själv det hela tiden. Men varje gång hon får feber, är för gnällig, för trött osv så går min hjärna på högvarv och hjärtat slår dubbelslag. De kommer alltid att finnas kvar. För tydligen så är de lätt att hon kan få detta igen. Jag kommer aldrig till att kunna slappna av riktigt igen. Mina barn är mitt allt och jag hatar känslan av hjälplöshet när de inte mår bra.

Men jag ska skärpa mig! Har börjat som sagt att komma tillbaka igen! Nu har jag lust att även sitta vid datan igen, något som jag inte har känt för innan. för varje dag som går blir de lite bättre ;)