Det är hemskt hur snabbt tiden går. De är redan september 2010. De känns som om de inte längesen Emilia tog sitt första andetag och nu nästa vecka så är hon redan 6 månader. Vart har all denna tid tagit vägen? Min stora älskade tös blir 3 ½ år nu också! Hur kan detta komma sig? De kan inte vara så längesen hon kom till världen! Kom ihåg hur jag grätt när Emilia föddes och när Felicia fyllde 3 år för då kände jag att min lycka var total. Två friska underbara barn och de är mina barn. De är mitt allt. Utan dem vet jag inte vad jag hade gjort. Jag kan komma på mig själv med att tårarna rinner ner för mina kinder i ren lycka, av att ha mina underbara töser. De fyller mitt hjärta med kärlek och lycka varje dag.

Men hela livet är tyvärr inte en dans på rosor. Ibland hade man verkligen önskat att de hade varit så. Då hade ju allt varit mycket enklare. Men om allt hade varit bra hela tiden så hade man velat att de skulle hända något och att livet är tråkigt. Vi är rätt så konstiga vi människor.

Många motgångar har jag fått gå igenom under mina 23 år. Många nära och kära som inte finns med oss längre. Som jag önskar så intensivt hade fått vara med oss här igen. Bara finnas där när man behöver en kram eller bara kunna lyfta telefonen och ringa till dem när man har de svårt eller för att bara helt enkelt kunna få höra deras röst. Men jag vet ju att de inte kommer att kunna ske. Men de har missat så mycket som jag ville att de skulle få uppleva med mig. Och de är en stor sorg för mig att de har missat detta men jag vet ju att de sitter där uppe och tittar ner på mig. Men ibland räcker inte det.

Tex min morfars hemnr kan jag fortfarande, någon gång har jag kommit på mig själv att jag har slagit de nr och jag vet inte ens varför. Lena, min älskade x-mammas nr rederade jag här om dagen från min telefon. De är endå ett år sedan hon gick bort. Jag har inte kunnat göra det innan och de var skit jobbigt nu också och tårarna började rinna när jag hade tagit bort de och jag ångrade mig efter att jag hade gjort de... Vet inte varför jag ska ha de kvar men de kändes bättre så.

Där är mycket som har hänt den senaste tiden som jag hade behövt prata med någon om. Men jag kan inte. De stannar inom mig. Försökte prata med en vän om det igår och precis när jag skulle säga något så kom där bara andra saker ur mig. Jag kan inte säga de till någon. De får stanna där de är just nu, där de förstör mitt huvud genom att snurra runt, runt och runt. Men de får jag ta. Får väl försöka skriva ner de sen så kanske de blir lite bättre.

I såna här lägen hade jag velat slippa allt. Slippa må dåligt, slippa ha tankarna i mitt huvud, slippa allt (förutom min barn!) Ta en paus ifrån vardagen och bara komma här ifrån! De hade varit så underbart. Men ska försöka ta tag i det och se vad man kan fixa. Jag behöver det innan jag går under. För jag orkar snart inte mer. En sak till och jag kommer falla. Jag kan inte mer!

Är så glad för att jag har mina barn i såna här tillfällen för att de får mig att må bättre och de får mig till att sluta tänka för en stund. Och jag älskar de över allt på denna jord. Finns ingen som får mig att känna som ni gör! Ni är de bästa som finns och de mest underbara barnen på denna jord! Mamma älskar er för alltid!     

Mina underbara tjejer. Finns ingen som är bättre än ni